Nygamla jaktmarker

Det går inte att ta miste på – jag älskar mina barn. De är det finaste jag har. Klyschigt men sant. DOCK -  att ha ansvar för barn och hem, ensam hela dagarna får min hjärna att skrumpna (och det gör den väl, har studier visat). Jag blir både bitter och dum.

Igår låg jag på golvet och lekte med Lilla när jag fick syn på min underbart tjocka Art History av Marilyn Stokstad, i bokhyllan. Plötligt mindes jag hur mycket inspiration jag kunde få av den förr, när jag läste konsthistoria på universitetet. Och då hade jag ingenstans att använda den. Ingen tid att suga på formuleringar och skapa. Men jag minns hur mycket den fick mig att tänka, ifrågasätta, undra. Så jag släpade fram den och började läsa på sidan 1. Om vad konst är, vad skönhet är, vad det finns för typer av konst. Imitation, abstrakt, naturalistisk. Platons mimesis och det klassiska skönhetsbegreppet.

Inte nog med att den är sina modiga några tusen sidor, den är dessutom på engelska. Jag läser l å n g s a m t på engelska. Men nu är den bara min och jag får göra vad jag vill med den. Jag behöver inte skriva upp alla konstnärers namn och årtal och försöka minnas till en tenta. Jag kan bara inspireras. Genast blev jag sugen på att plöja mina tjocka tråkiga historieböcker också, och mina underbara litteraturhandböcker, läsa tvärvetenskapligt här hemma på hobbynivå. Filosofiböckerna står också där i hyllan och vill bli förstådda. Men man kanske ska ta en sak i taget.

Måttlighet har aldrig varit min starka sida.