Framsteg i ordfabriken

I mina dagar har jag närt många drömmar om någonting att vara, att bli. Eftersom man inte är något om man inte gör något här i världen. När jag var liten ville jag vara astronaut, jobba på televerket som pappa eller bli skådespelare. När jag var större ville jag vara lärare, sekreterare, administratör och fortfarande skådespelare. Ett riktigt jobb. Pengar och kreativitet och mening. Lunchraster och en snygg kappa och klackskor.

Mitt hemliga drömjobb har alltid varit illustratör eller konstnär. Jag har knappt vågat nämna det eftersom jag aldrig kunnat rita. Jag ville måla serier, ge berättelser liv med vackra stämningsfulla bilder. Skapa roliga ansiktsuttryck. Måla en naturbild så vacker att den stjäl någons andhämtning. Och jag målade och gjorde egna böcker med bilder, tillsammans med en kompis eller själv. Det fanns alltid gott om tuschpennor hemma att använda och jag skissade och kalkerade i konturen på vackra bilder i tidningar och böcker. Men kreativiteten dödades av frustrationen när bilden inte blev som den var i mitt huvud. Jag ville fånga vattnets blänkande, hur det blinkar av ljus genom trädgrenarna en solig dag. Jag ritade barn som dök i vattnet men det var ändå bara mörkblå vaxkrita som dragits fram och tillbaka på ett vitt papper. Solblänket i vågorna var bara gula prickar på en blå tjock, lite hålig linje av en krita. Jag kunde inte fånga perspektivet i en strandlinje som leder ut mot havet och kunde inte verkliggöra kluckandet mot träbryggans slemmiga yta.

Frustrationen blandat med längtan efter att kunna fortsatte upp i vuxen ålder. Jag satt i timmar vid mitt skrivbord med blyertspennor av olika hårdhet och det visade sig att jag någorlunda kunde rita av ett fotografi, men hur jag än suddade och gned och läste i böcker om hur man gör, blev ögat aldrig lika verkligt som det såg ut i mammas teckningsblock. Hennes högerhand for snabbt över pappret och med några små streck växte de mest fantastiska bilder fram. Hår med hårstrån, tyg vars tunnhet var nästan genomskinlig. Skuggor i ett hus, skimrande pärlor. Med bara en penna. Jag ville också kunna! Det såg så lätt och otvunget ut. Hon skapade magi mitt framför mina ögon.

Jag ansökte till en folkhögskoleutbildning där jag fick tillfälle att måla med penslar och staffli, på pannåer och riktiga dukar. Med akrylfärg och oljefärg och akvarellfärg. Pennorna i sina olika hårdheter som jag suktade så mycket efter att kunna behärska. Åh vad jag älskade de där lådorna med färg och svartvitt. Framför mig såg jag bilden jag ville måla, hur jag skulle blanda färgen i små duttar och få fram en blankvit variant som jag kunde använda till att fånga en glans i ett öga, en pärlas rundade yta, ett klädesplagg som veckades och bildade vackra skuggor. Jag ville måla mörka, tunga ridåer av tjockt sammetstyg. Lekte upphetsat med tanken om att måla fotorealistiskt med humoristisk twist. Någonting som skulle få åskådare att tänka efter eller skratta. Alldagliga motiv, en lyktstolpe bredvid ett sopnedkast. En bit av en dörr och en halvöppen pappkartong. Och ständigt denna svidande frustration när det inte blev som jag hade tänkt. Magin var så löjligt frånvarande. Texturen hos pappkartongen blev inte papp, utan bara brunaktig färg med tydliga penseldrag. Blandningen blev olika hela tiden och när färgen torkade och jag skulle måla dit något mer blev det kladdigt, torrt och stort. Till och med de minsta penslarna lämnade ingenting över till fantasin. Jag kunde inte skapa den illusion jag såg framför mig.

Ironiskt nog fastnade jag till slut för det meditativa kladdandet och jag älskade varje sekund i målarrummet. Jag strök ut färg med penseln i långa vertikala drag och blandade in nya färger sida vid sida. En lång rad randiga målningar i mörka svartblandade färgskalor. Men inte på något vis lika suggestiva som verken hos de färgfältsmålare som jag beundrade. Mitt eget var aldrig bra nog.

Ungefär som att mitt eget intresse av att skriva aldrig var bra nog, kan jag se nu. Jag ville, och vill fortfarande, bara göra någonting annat. För det jag kunde göra med färgen, bara måla på, bara blanda och måla, kladda, leka, det kan jag inte göra med skriften. Skrivandet är en boja, ett hårt kall som jag måste följa fastän jag inte vill. Jag vill inte skapa för att viljan tar över allting. Jag vill inte utplåna mig själv i omväxlande skrivklåda och –kramp. Men det var kanske ändå då jag började processa mot att författa på allvar. Där kunde jag fånga en krusning på vattnet och ett dämpat kluckande mot en algslemmig brygga. Sjövatten genom solblekt hår och den svala känslan mot nysolad hud. De hala stenarna i vattenbrynet och horisontvälvningen, avståndet mellan himmel och sjö, känslan av träbrygga mot fötterna. Suget i magen i fallet genom luften och det kittlande skrattet som sväller i halsen när simtagen är långa och kraftiga under vattenytan.

Idag gick jag hem till mig när jag kände inspirationen killa. Jag kvävde den inte med ännu en kopp kaffe. Jag gjorde min plikt mot min inre fängelsevakt, jag följde med inspirationen till skrivbordet medan Lilla sover. Jag städade inte köket eller tvättade håret eller bytte strumpor. Jag surfade inte på bloggar eller slog på TVn. Ännu har jag inte tagit steget mot att våga vara pretentiös nog att tala om att ”nu måste jag hem och skriva”. Så stort allvar törs jag inte ta mig själv på (för tänk om inte de andra tar mig på samma allvar). Och lunch hann jag inte heller göra. Men jag skrev. Rävungen var snabbt uppe och vände på min altantrappa.