Goda föresatser

Jag sa aldrig att jag trodde att det skulle bli lätt. Men föresatserna var ändå goda när jag gav mig ut idag. Solen gick upp som en rosa sjal på morgonen och jag älskar det där ljuset som får allting att se ut som en saga av Tolkien, en vacker dröm. Jag tog tillochmed på mig uppdraget att hämta Kusin på skolan. Solen sken trösterikt och blekt hela morgonen, exakt till kvart över ett då jag klev utanför dörren. Jag tittade på himlen som var alldeles blå med några lätta moln. Uppenbarligen hade solen fastnat bakom något av dessa. På vägen blev ljuset gråare och gråare för att utbytas till det vanliga mörkgråa. När Kusin var hämtad i ett bajsluktande kapprum, och vi vände om för att hämta Stora började det dessutom blåsa om mina känsliga öron. Och så såg det ut tills vi kom hem.

Sedan dess har jag inte tänkt en enda lång tanke, men jag snor ändå åt mig den här korta stunden då Lilla sover för att skriva här. Om icke-inspirationen från det gråblaskiga utomhusljuset. Åtminstone påminner det mig om allt jag älskar – det där som är när det inte är såhär. Nu ska jag torka av köksbordet. Har jag tur binder någon redaktör från Bonniers sin häst vid min grindstolpe och ringer på dörren med ett bokkontrakt i handen. ”Hej” säger hen. ”Vi har genom telepati fått reda på att du är en fantastisk ordmänniska, vill du skriva hos oss. Du får fett betalt i förskott. Vi brukar inte göra så, men du är faktiskt något alldeles speciellt!”