Livet i versaler

”Jävla skitliv!” fräser jag flera gånger i veckan. Flera gånger om dagen. Eller gråter det, mumlar det, viskar det. Och ändå varken fryser jag eller svälter. Jag har två fina barn, ett bra hem och en god man (ja, inte en sån som får ta hand om mina räkenskaper, även om han gör det också). Jag tror att anledningen att jag ropar ”Skitliv!” är för att jag jag inte har något jobb och bara kan en enda sak. Det enda jag kan är att skriva. Och inte ens det kan jag göra. Det tar stopp.

Det är alltid någonting i tvättkorgen som ska sorteras, någonting i hjärnans trånga skrymslen som ska gås igenom. Någon blöja som ska bytas, någon blogg som ska läsas, något TV-program som ska ses. Inspirationen kommer i små puffar där jag minst anade dem, men så flyende att jag bara hinner njuta av känslan, inte göra någonting med den. Inspirationen kommer på köpet som ett litet kli i fingertopparna, som en liten lust att köpa mig en ny skrivbok eller starta en ny blogg (!). Och jag är som en trött markägare som ser rävungen nappa ännu en höna utan att lyfta bössan. Jag låter den rymma. Det där med att hålla fast vid något har aldrig varit min starka sida, att jobba vidare när det känns motigt eller att duktigt sätta mig och låta orden komma, trögflytande eller ej. Jag är den som ger upp och startar något nytt istället. Så ge dig inte fan på att kunna läsa den här bloggen om en vecka, då kanske den är borta. Eller så är den inte det. Kanske kan räven tämjas långsamt, långsamt. Om jag bjuder honom annan mat än den som han tar olovandes, om jag lyckas få honom att stanna upp och se på mig. Kanske kan han äta ur min hand och låta sig bli kliad bakom örat?

Jag har tänkt mycket på sistone. Jag tänker alltid mycket i och för sig. Det är en motorväg av halvtänkta tankar som rusar runt utan struktur och krockar med varandra eller prejas ut i buskarna. Jag har tänkt på att jag kanske kan vara neurotisk utan att vara det på ett tråkigt och oproduktivt sätt. Jag kanske kan fånga glimtarna av inspiration, jaga dem och söka upp dem i sina temporära boningar. Berätta för mig själv var den fanns så det blir lättare att leta nästa gång. Dela med mig av hur jag äntligen börjar skriva min bok eller åtminstone börja på något skrivprojekt. Jag tänker försöka rubba mina cirklar, tänka annorlunda om mig själv och göra någonting kreativt. Och allt detta tänker jag göra med versaler i början av meningarna. För så gör en författare!