Nygamla jaktmarker

Det går inte att ta miste på – jag älskar mina barn. De är det finaste jag har. Klyschigt men sant. DOCK -  att ha ansvar för barn och hem, ensam hela dagarna får min hjärna att skrumpna (och det gör den väl, har studier visat). Jag blir både bitter och dum.

Igår låg jag på golvet och lekte med Lilla när jag fick syn på min underbart tjocka Art History av Marilyn Stokstad, i bokhyllan. Plötligt mindes jag hur mycket inspiration jag kunde få av den förr, när jag läste konsthistoria på universitetet. Och då hade jag ingenstans att använda den. Ingen tid att suga på formuleringar och skapa. Men jag minns hur mycket den fick mig att tänka, ifrågasätta, undra. Så jag släpade fram den och började läsa på sidan 1. Om vad konst är, vad skönhet är, vad det finns för typer av konst. Imitation, abstrakt, naturalistisk. Platons mimesis och det klassiska skönhetsbegreppet.

Inte nog med att den är sina modiga några tusen sidor, den är dessutom på engelska. Jag läser l å n g s a m t på engelska. Men nu är den bara min och jag får göra vad jag vill med den. Jag behöver inte skriva upp alla konstnärers namn och årtal och försöka minnas till en tenta. Jag kan bara inspireras. Genast blev jag sugen på att plöja mina tjocka tråkiga historieböcker också, och mina underbara litteraturhandböcker, läsa tvärvetenskapligt här hemma på hobbynivå. Filosofiböckerna står också där i hyllan och vill bli förstådda. Men man kanske ska ta en sak i taget.

Måttlighet har aldrig varit min starka sida.

Januari

Lilla sover och Stora leker hos en kompis. Sambon har erbjudit mig det som står till hands när han försöker få mig på bättre humör. En kopp te. Eller ett bad. Eller en kopp te i badet. Det var tre saker det. Inget ont om te och bad, det är utomordentliga vägar att gå för att tvinga på sig själv lite avslappning. Men just nu känner jag varken för att klä av mig naken och behöva borsta håret eller sippa på en kopp te framför nån ointressant fotbollsmatch bara för sakens skull.

När jag känner efter är jag inte så sugen på någonting just nu. Men om jag tittar stint på skärmen och låtsas bort januari skulle ljuset från fönstret kunna vara riktigt sommarljus. Om jag blundar mot ljuset skulle det vara möjligt att ta på sig ett par lätta tofflor och gå ut i ljuset och låta ansiktet värmas och hjärnan samla kraft. Det skulle vara möjligt att klockan redan var 5 på eftermiddagen men vi ändå tog bilen till sjön och lät öronen fyllas av lyckliga skrikskratt från Kusin och Stora. Det skulle vara möjligt att promenera vid en strand långt långt borta och handla nybakta baguetter på knackig franska på väg tillbaka till ett hus med blå dörr i en gränd.

Möjligheterna är oändliga men januari är för närvarande. Hur jag än lockar inspirationen med fantasier vet jag att det finns två badrum som behöver städas, att stormvindar sliter i träden utanför och att gårdagens smink sorgligt glidit ner i de små rynkorna under ögonen. Ett bad kanske inte är en så dum idé ändå.

Setback

Än så länge läser ingen här. Det borde vara inspirerande. Ingen vet vem jag är eller vad jag har för hårfärg. Men mina ord är beroende av läsare, så har det alltid varit. Och nu sitter jag här vid midnatt och har tillbringat hela dagen bland sådant som brukar kunna medföra inspiration.

Jag har umgåtts med människor, tagit en lång promenad i januarisolen, åkt buss och tjuvlyssnat på två tjugoåringars samtal. Jag har varit på stan, besökt optikern, varit glad, lagat soppa och sett en lång, bra musikalfilm. Men ändå är hjärnan tom. Jag bara önskar att det kunde dyka upp några karaktärer. Någon vacker formulering, en storslagen insikt om livet.

Men det enda jag har fått är ont i halsen. Och lite hosta.

Framsteg i ordfabriken

I mina dagar har jag närt många drömmar om någonting att vara, att bli. Eftersom man inte är något om man inte gör något här i världen. När jag var liten ville jag vara astronaut, jobba på televerket som pappa eller bli skådespelare. När jag var större ville jag vara lärare, sekreterare, administratör och fortfarande skådespelare. Ett riktigt jobb. Pengar och kreativitet och mening. Lunchraster och en snygg kappa och klackskor.

Mitt hemliga drömjobb har alltid varit illustratör eller konstnär. Jag har knappt vågat nämna det eftersom jag aldrig kunnat rita. Jag ville måla serier, ge berättelser liv med vackra stämningsfulla bilder. Skapa roliga ansiktsuttryck. Måla en naturbild så vacker att den stjäl någons andhämtning. Och jag målade och gjorde egna böcker med bilder, tillsammans med en kompis eller själv. Det fanns alltid gott om tuschpennor hemma att använda och jag skissade och kalkerade i konturen på vackra bilder i tidningar och böcker. Men kreativiteten dödades av frustrationen när bilden inte blev som den var i mitt huvud. Jag ville fånga vattnets blänkande, hur det blinkar av ljus genom trädgrenarna en solig dag. Jag ritade barn som dök i vattnet men det var ändå bara mörkblå vaxkrita som dragits fram och tillbaka på ett vitt papper. Solblänket i vågorna var bara gula prickar på en blå tjock, lite hålig linje av en krita. Jag kunde inte fånga perspektivet i en strandlinje som leder ut mot havet och kunde inte verkliggöra kluckandet mot träbryggans slemmiga yta.

Frustrationen blandat med längtan efter att kunna fortsatte upp i vuxen ålder. Jag satt i timmar vid mitt skrivbord med blyertspennor av olika hårdhet och det visade sig att jag någorlunda kunde rita av ett fotografi, men hur jag än suddade och gned och läste i böcker om hur man gör, blev ögat aldrig lika verkligt som det såg ut i mammas teckningsblock. Hennes högerhand for snabbt över pappret och med några små streck växte de mest fantastiska bilder fram. Hår med hårstrån, tyg vars tunnhet var nästan genomskinlig. Skuggor i ett hus, skimrande pärlor. Med bara en penna. Jag ville också kunna! Det såg så lätt och otvunget ut. Hon skapade magi mitt framför mina ögon.

Jag ansökte till en folkhögskoleutbildning där jag fick tillfälle att måla med penslar och staffli, på pannåer och riktiga dukar. Med akrylfärg och oljefärg och akvarellfärg. Pennorna i sina olika hårdheter som jag suktade så mycket efter att kunna behärska. Åh vad jag älskade de där lådorna med färg och svartvitt. Framför mig såg jag bilden jag ville måla, hur jag skulle blanda färgen i små duttar och få fram en blankvit variant som jag kunde använda till att fånga en glans i ett öga, en pärlas rundade yta, ett klädesplagg som veckades och bildade vackra skuggor. Jag ville måla mörka, tunga ridåer av tjockt sammetstyg. Lekte upphetsat med tanken om att måla fotorealistiskt med humoristisk twist. Någonting som skulle få åskådare att tänka efter eller skratta. Alldagliga motiv, en lyktstolpe bredvid ett sopnedkast. En bit av en dörr och en halvöppen pappkartong. Och ständigt denna svidande frustration när det inte blev som jag hade tänkt. Magin var så löjligt frånvarande. Texturen hos pappkartongen blev inte papp, utan bara brunaktig färg med tydliga penseldrag. Blandningen blev olika hela tiden och när färgen torkade och jag skulle måla dit något mer blev det kladdigt, torrt och stort. Till och med de minsta penslarna lämnade ingenting över till fantasin. Jag kunde inte skapa den illusion jag såg framför mig.

Ironiskt nog fastnade jag till slut för det meditativa kladdandet och jag älskade varje sekund i målarrummet. Jag strök ut färg med penseln i långa vertikala drag och blandade in nya färger sida vid sida. En lång rad randiga målningar i mörka svartblandade färgskalor. Men inte på något vis lika suggestiva som verken hos de färgfältsmålare som jag beundrade. Mitt eget var aldrig bra nog.

Ungefär som att mitt eget intresse av att skriva aldrig var bra nog, kan jag se nu. Jag ville, och vill fortfarande, bara göra någonting annat. För det jag kunde göra med färgen, bara måla på, bara blanda och måla, kladda, leka, det kan jag inte göra med skriften. Skrivandet är en boja, ett hårt kall som jag måste följa fastän jag inte vill. Jag vill inte skapa för att viljan tar över allting. Jag vill inte utplåna mig själv i omväxlande skrivklåda och –kramp. Men det var kanske ändå då jag började processa mot att författa på allvar. Där kunde jag fånga en krusning på vattnet och ett dämpat kluckande mot en algslemmig brygga. Sjövatten genom solblekt hår och den svala känslan mot nysolad hud. De hala stenarna i vattenbrynet och horisontvälvningen, avståndet mellan himmel och sjö, känslan av träbrygga mot fötterna. Suget i magen i fallet genom luften och det kittlande skrattet som sväller i halsen när simtagen är långa och kraftiga under vattenytan.

Idag gick jag hem till mig när jag kände inspirationen killa. Jag kvävde den inte med ännu en kopp kaffe. Jag gjorde min plikt mot min inre fängelsevakt, jag följde med inspirationen till skrivbordet medan Lilla sover. Jag städade inte köket eller tvättade håret eller bytte strumpor. Jag surfade inte på bloggar eller slog på TVn. Ännu har jag inte tagit steget mot att våga vara pretentiös nog att tala om att ”nu måste jag hem och skriva”. Så stort allvar törs jag inte ta mig själv på (för tänk om inte de andra tar mig på samma allvar). Och lunch hann jag inte heller göra. Men jag skrev. Rävungen var snabbt uppe och vände på min altantrappa.

Goda föresatser

Jag sa aldrig att jag trodde att det skulle bli lätt. Men föresatserna var ändå goda när jag gav mig ut idag. Solen gick upp som en rosa sjal på morgonen och jag älskar det där ljuset som får allting att se ut som en saga av Tolkien, en vacker dröm. Jag tog tillochmed på mig uppdraget att hämta Kusin på skolan. Solen sken trösterikt och blekt hela morgonen, exakt till kvart över ett då jag klev utanför dörren. Jag tittade på himlen som var alldeles blå med några lätta moln. Uppenbarligen hade solen fastnat bakom något av dessa. På vägen blev ljuset gråare och gråare för att utbytas till det vanliga mörkgråa. När Kusin var hämtad i ett bajsluktande kapprum, och vi vände om för att hämta Stora började det dessutom blåsa om mina känsliga öron. Och så såg det ut tills vi kom hem.

Sedan dess har jag inte tänkt en enda lång tanke, men jag snor ändå åt mig den här korta stunden då Lilla sover för att skriva här. Om icke-inspirationen från det gråblaskiga utomhusljuset. Åtminstone påminner det mig om allt jag älskar – det där som är när det inte är såhär. Nu ska jag torka av köksbordet. Har jag tur binder någon redaktör från Bonniers sin häst vid min grindstolpe och ringer på dörren med ett bokkontrakt i handen. “Hej” säger hen. “Vi har genom telepati fått reda på att du är en fantastisk ordmänniska, vill du skriva hos oss. Du får fett betalt i förskott. Vi brukar inte göra så, men du är faktiskt något alldeles speciellt!”

Livet i versaler

“Jävla skitliv!” fräser jag flera gånger i veckan. Flera gånger om dagen. Eller gråter det, mumlar det, viskar det. Och ändå varken fryser jag eller svälter. Jag har två fina barn, ett bra hem och en god man (ja, inte en sån som får ta hand om mina räkenskaper, även om han gör det också). Jag tror att anledningen att jag ropar “Skitliv!” är för att jag jag inte har något jobb och bara kan en enda sak. Det enda jag kan är att skriva. Och inte ens det kan jag göra. Det tar stopp.

Det är alltid någonting i tvättkorgen som ska sorteras, någonting i hjärnans trånga skrymslen som ska gås igenom. Någon blöja som ska bytas, någon blogg som ska läsas, något TV-program som ska ses. Inspirationen kommer i små puffar där jag minst anade dem, men så flyende att jag bara hinner njuta av känslan, inte göra någonting med den. Inspirationen kommer på köpet som ett litet kli i fingertopparna, som en liten lust att köpa mig en ny skrivbok eller starta en ny blogg (!). Och jag är som en trött markägare som ser rävungen nappa ännu en höna utan att lyfta bössan. Jag låter den rymma. Det där med att hålla fast vid något har aldrig varit min starka sida, att jobba vidare när det känns motigt eller att duktigt sätta mig och låta orden komma, trögflytande eller ej. Jag är den som ger upp och startar något nytt istället. Så ge dig inte fan på att kunna läsa den här bloggen om en vecka, då kanske den är borta. Eller så är den inte det. Kanske kan räven tämjas långsamt, långsamt. Om jag bjuder honom annan mat än den som han tar olovandes, om jag lyckas få honom att stanna upp och se på mig. Kanske kan han äta ur min hand och låta sig bli kliad bakom örat?

Jag har tänkt mycket på sistone. Jag tänker alltid mycket i och för sig. Det är en motorväg av halvtänkta tankar som rusar runt utan struktur och krockar med varandra eller prejas ut i buskarna. Jag har tänkt på att jag kanske kan vara neurotisk utan att vara det på ett tråkigt och oproduktivt sätt. Jag kanske kan fånga glimtarna av inspiration, jaga dem och söka upp dem i sina temporära boningar. Berätta för mig själv var den fanns så det blir lättare att leta nästa gång. Dela med mig av hur jag äntligen börjar skriva min bok eller åtminstone börja på något skrivprojekt. Jag tänker försöka rubba mina cirklar, tänka annorlunda om mig själv och göra någonting kreativt. Och allt detta tänker jag göra med versaler i början av meningarna. För så gör en författare!